Steg för steg

Jag har alltid varit skeptisk till träning. Eller snarare har väl nästan alla fysiskt ansträngande aktiviteter känts lite onödiga. Jag spelade fotboll i två år under lågstadiet. Det enda jag minns är hur tråkigt jag tyckte det var. Under mellanstadiet provade jag på orientering under en femveckorskurs. Skogen, kompassen och kartan passade mig  bättre, men det rann ut i sanden. Skolidrotten räckte gott och väl under grundskolan och gymnasiet. När jag flyttade till Kalmar för att plugga till journalist spelade jag korpfotboll med klassens lag, men då bara för det sociala.

För sju år sedan lämnade jag Kalmar och korpfotbollen. Lättjan och håglösheten har tagit över mig de senaste åren. Promenader är den enda riktiga motionsformen jag ägnat mig åt. Ibland försöker jag tänka att jag åtminstone bär på en del böcker på jobbet.

Precis innan semestern fick jag nog. Min allomfattande seghet fungerar ofta som en långsam katalysator, så även nu. Jag gick in i en sportbutik på Avenyn. Kom ut med löparskor, tunn sportjacka, vattenflaska och lätt ryggsäck. Totalt över 2 000 kr – förmodligen mer än vad jag sammanlagt tidigare spenderat på sportartiklar. Varför detta plötsliga infall? Well, jag känner mig själv. Jag måste chocka mig själv genom ett stort inköp, rikta värjan mot min sävlighet, peka på den dyra prislappen och konstatera att nu är det betalt, nu äger du det här, det är bara att använda.

Nu i veckan sprang jag 5,2 kilometer, ett personligt rekord. Målet är en mil, helst innan jag fyller 30 i maj. Om jag njuter? Om det är roligt? Fråga mig om ett år.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s