Med tjugolapparna i fickan

Jag köpte mig en Xbox One häromveckan, en av de senaste spelkonsolerna på marknaden. För någon som regelbundet läser denna blogg kan beslutet te sig märkligt. I flera år har jag alltmer betraktat mig som en person som lämnat tv-spelens värld, som skaffat andra intressen, som lever ett annat liv och i grunden är en annan person. Framför allt är det något jag betonat inför andra. Jag vet hur snäv bild många har av personer som spelar tv-spel, och jag ville inte hamna i det facket. Sedan har det naturligtvis också handlat om att jag faktiskt är en annan person idag, med konkurrerande intressen och annan sysselsättning. En stor del av tonårens spelmagi har gått förlorad på vägen, säkert ytterligare nedtryckt av min stora förnekelsekampanj.

Men i mitten av juli köpte jag alltså en Xbox. Allting jag skrivit, tänkt och pratat om mitt spelande; det är skrattretande att se tillbaka på. Jag betalde drygt två tusen, köpte med ett par spel och satt framför teven några kvällar. Första kvällen var fantastisk. Andra kvällen underbar. Tredje underhållande. Fjärde hyfsad. Femte kvällen stängde jag av konsolen tidigt.

Idag gick jag till en av få spelbutiker som finns kvar i Göteborgsområdet (nu är det ju internetbutiker och digitala nedladdningar som gäller). Jag sålde mina två Xbox-spel, som jag redan tröttnat på. Killen i kassan frågade om jag ville bli medlem. Jag sa nej. Han berättade att jag skulle få mer pengar för mina spel. Jag sa nej igen. Det är gratis att bli medlem. Du får hundra kronor mer för spelen om du går med, försökte han. Nej tack, sa jag.

Det blir en lätt pinsam situation för oss båda. Han kommer av sig och jag vill bara bli klar med mitt ärende och gå hem.

Eh, okej. Vill du ha pengarna i kontanter eller som inköp här i butiken? Du får mycket mer om du väljer att köpa något för pengarna, frågar han. Jag svarar att jag tar det kontant. Han tittade skeptiskt på mig, som om jag vore dum i huvudet (helt rätt). Jag ville förklara mig, för jag såg att han under säljattityden var en sympatisk typ. Men jag tog bara emot tjugolapparna och sa hej då.

Nu står det en splitterny Xbox i vardagsrummet och gör inte annat än att spela låtar via Spotify. Det finns säkert någon slags livslektion i allt detta, något kärnfullt och sant att lära sig om konsumtion, vilja, naivitet, nostalgi och ångest. Än så länge känner jag mig inte mottaglig för någon sådan insikt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s