Förändringarnas man

Häromdagen, på hemväg från jobbet, stod jag vid ett övergångsställe och fipplade på min telefon. På den andra trottoaren, går en kille min egen ålder. Han pratar i telefon, verkar fokuserad på samtalet, verkar le åt det som sägs i andra änden. Jag får grön gubbe, börjar korsa vägen och upptäcker något bekant med killen. Hjärtat bultar extra hårt och jag sväljer. Han ser inte mig. Han är så indragen i samtalet och ska inte korsa vägen, fortsätter bara gå vidare längs trottoaren.

För många år sedan gick vi i samma klass. Umgicks lite grann, sådär som två personer gör när det sociala utbudet är så skralt att det inte längre går att vara kräsen. Vi klickade egentligen aldrig. Våra fikastunder och promenader upphörde inte att kännas styltiga, åtminstone från min sida. Vad han tänkte visste jag sällan, trots att han älskade att prata om sig själv och sina tankar.

En gång frågade jag om han kunde klippa mitt hår. Jag kan bara raka av skallen, inte klippa med sax, sa han. En gång när han bjöd över mig på kvällsfika tog jag med mig en nyköpt burk pepparkakor. Han åt upp alla själv på tre minuter. Öste in fem åt gången i munnen. Då förstod jag inte vad det berodde på. Jag tänkte mest att han innerst inne var väldigt självisk, dålig på detta med hänsyn och social smidighet. Han mådde inte bra, det berättade han ofta. Han kände sig ensam, precis som jag på den tiden. Efter ett tag berättar han sin hemlighet, om sitt förflutna. Till slut blir det inte hemligt. Alla vet, men han fortsätter prata om det. Historien om hur han blev som han blev.

Han skrev mycket. Bloggade och förde dagbok. Klistrade upp lappar med citat på kylskåpet. Det kanske kommer en förändring, stod det på en. Hans eget citat. Ofta, när någon av oss var särskilt nedstämd, brukade han säga det högt. Det kanske kommer en förändring. Jag trodde motvilligt på det. Mycket av det andra han sa var jag mer skeptisk till.

Några år senare, när han försvunnit från mitt liv för att sedan plötsligt komma tillbaka, besöker jag hans lägenhet. I hallen möter jag hans flickvän, som hejar stressat och försvinner iväg till gymmet. Han släpar sig ut från vardagsrummet, ger mig en kram och frågar om jag vill ha kaffe. Jag tackar ja och medan det bryggs går vi ut på balkongen. Vi blickar ut över det höghuslandskap han nyligen flyttat till. Hans nya liv, som sambo, med flickvännen han pratat i timmar om. Hon som förändrat mitt liv, som han säger.

Varje gång han berättar något hemskt har han det där förbryllande, lite ryckiga leendet. Jag har inga pengar kvar, säger han och ser ut som att han har berättat en rolig historia. Jag biter ihop, väljer min ton och mina ord noga. Han öppnar sig. Berättar om knarket. Att alla pengar gått till tabletter och pulver. Och hon som förändrade hans liv är på gymmet och vet ingenting.

Vi sågs fler gånger, men han gled alltmer iväg. Började be mig om saker. Ringde på underliga tider. Lånade pengar och böcker. Sålde det han lånat. Glömde att han någonsin lånat. Blev undvikande och vag när jag konfronterade.

Och häromdagen gick han på trottoaren. Om han fått syn på mig skulle han kommit fram, sagt nämen hej och kramat om mig. Jag skulle gjort detsamma mot honom fram tills för ett par år sedan. Men det kom en förändring.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s