Minnen av soffor, flimmer och persienner

Igår kom min syster Lina på besök. Vi åkte på utflykt till Göteborgs södra skärgård. I sakta mak båtluffade vi runt till Köpstadsö, Styrsö och Brännö. En utomordentligt fin start på min semestersommar. Idag besökte vi Göteborgs konstmuseum innan vi vandrade iväg mot centralstationen. Vi hade gott om marginal innan Linas tåg skulle avgå och gick därför in på Elgiganten en sväng. Både jag och Lina tycker att det är rätt trevligt att gå omkring och fönstershoppa på Elgiganten och andra liknande butiker.

Jag köper sällan något där. Med åren har jag blivit mer återhållsam med större teknikinköp, trots förbättrad ekonomi. Under drygt åtta års tid, mellan 17 och 25 års ålder, köpte jag tv-spel minst varannan månad. De gånger jag inte köpte något spel tittade jag noggrant igenom alla hyllor och reabackar. Jag lade priserna på minnet och kalkylerade när min plånbok skulle tillåta ett inköp. Detta kretsade i princip hela min ekonomi och fritid kring.

Sedan hände något. Mitt intresse för tv-spel dog rätt rejält och jag var utan spelkonsol ett par år. Jag insåg att litteratur var intressantare. Läsningen tog över min fritid allt mer. Tills jag vid 27 års ålder skulle köpa ny mobil, valde en Sony-modell och kunde köpa till en Playstation 4 för ett väldigt förmånligt pris. Jag hamnade i spelträsket igen, spelade då och då på kvällar och helger i nästan ett år. Inte i samma utsträckning och med samma passion som tidigare, men periodvis var jag åter fast i spelen. Ofta infann sig en olustig känsla när jag spelade. Jag såg mig själv ovanifrån, sittandes ensam i soffan, tryckandes på handkontrollen. Och jag tänkte att jag kanske inte hade valt detta, om andra alternativ hade känts enklare att välja. Allt slutade med att min bror Anton fick låna konsolen. Jag har inte krävt tillbaka den än.

Idag, under Elgigantens mördande lysrör, kände jag suget. Nintendos nya konsol stod där och glänste förföriskt. Microsofts likaså, om än lite mattare. Jag stirrade på förpackningarna. Men efter en stund såg jag inga förpackningar, eller deras innehåll. Jag såg bara mig själv. Den jag var i så många år. Jag såg mig sitta där i en soffa, med kutig rygg och fokuserad blick. På soffbordet en kaffekopp. Nedhissade persienner. Mitt ansikte lyses upp av tv-apparatens flimmer. Mina händer kramar en ergonomiskt utformad handkontroll. Jag sörplar på kaffet. Jag har skickat sms till en kompis, en klasskamrat eller en bekant och meddelat att nej, jag kan tyvärr inte komma på festen, är upptagen med annat.

Alla gånger jag tackade nej. Alla de gånger jag valde ensamheten i soffan och det virtuella äventyret. Alla gånger jag tänker att idag hade jag säkert valt annorlunda.

Varken jag eller Lina köper något. Vi lämnar butiken, kramar varandra farväl och skiljs åt. Jag möter en gammal vän, äter lunch med honom och pratar om livsval och mening. Jag nämner inte besöket på Elgiganten, men vi pratar om närliggande ämnen, om vad vi vill fylla livet med. Jag och min vän tar farväl. Jag är ensam och går till stadsbiblioteket. Lånar 13 böcker. Tygkassen brister nästan av tyngden men inombords känner jag mig till freds.

Möjligen är detta bara en annan slags ensamhet. Men det känns meningsfullt, just nu, i detta skede av livet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s