Vi som är kvar

Jag är tillbaka på jobbet. Lärarna kom i måndags. Om en vecka är alla elever där igen. Jag och kollegorna på biblioteket är upptagna med läromedelshanteringen. Nästan två tusen elever ska få ut sina läroböcker så smidigt som möjligt. Denna logistiska uppgift är knappast det bästa med biblioteksyrket, men jag börjar vänja mig.

I fikarummet frågar vi varandra hur sommaren varit. Vi svarar ungefär på samma sätt. Bra, vädret har ju varit… ja, fantastiskt/underbart/ljuvligt/oslagbart. På personalkonferensen avtackas en lärare som får mikrofonen och berättar att hon visserligen hade kunnat jobba lite till, men känner att hon nu helhjärtat måste ägna sin kraft och tid åt klimatfrågan. Vi andra, vi som är kvar, talar sedan i beundrande ordalag om henne.

En annan lärare pratar om sin semesterresa i Grekland. Han lät den antika litteraturen guida honom till resmålen. Och där, med väskan full av böcker och anteckningsblock, slog tanken honom. Om jag vore yngre skulle jag ha forskat om detta. 

Flera lärare frågar mig om något de läst på min Facebook-profil under sommaren. Ska du studera igen? Littteraturvetenskap? Jag svarar ja. De frågar hur det blir med jobbet. En av dem är förvånad över att ens se mig på skolan. Du skulle ju plugga. Jag berättar om kvällskursen och distanskursen, förklarar att det säkert går att kombinera med jobbet på något sätt. Och, försöker jag lägga till när jag ser orosrynkorna; det är ju litteraturvetenskap, det är ju så roligt. De nickar.

 

 

Steg för steg

Jag har alltid varit skeptisk till träning. Eller snarare har väl nästan alla fysiskt ansträngande aktiviteter känts lite onödiga. Jag spelade fotboll i två år under lågstadiet. Det enda jag minns är hur tråkigt jag tyckte det var. Under mellanstadiet provade jag på orientering under en femveckorskurs. Skogen, kompassen och kartan passade mig  bättre, men det rann ut i sanden. Skolidrotten räckte gott och väl under grundskolan och gymnasiet. När jag flyttade till Kalmar för att plugga till journalist spelade jag korpfotboll med klassens lag, men då bara för det sociala.

För sju år sedan lämnade jag Kalmar och korpfotbollen. Lättjan och håglösheten har tagit över mig de senaste åren. Promenader är den enda riktiga motionsformen jag ägnat mig åt. Ibland försöker jag tänka att jag åtminstone bär på en del böcker på jobbet.

Precis innan semestern fick jag nog. Min allomfattande seghet fungerar ofta som en långsam katalysator, så även nu. Jag gick in i en sportbutik på Avenyn. Kom ut med löparskor, tunn sportjacka, vattenflaska och lätt ryggsäck. Totalt över 2 000 kr – förmodligen mer än vad jag sammanlagt tidigare spenderat på sportartiklar. Varför detta plötsliga infall? Well, jag känner mig själv. Jag måste chocka mig själv genom ett stort inköp, rikta värjan mot min sävlighet, peka på den dyra prislappen och konstatera att nu är det betalt, nu äger du det här, det är bara att använda.

Nu i veckan sprang jag 5,2 kilometer, ett personligt rekord. Målet är en mil, helst innan jag fyller 30 i maj. Om jag njuter? Om det är roligt? Fråga mig om ett år.

 

Med tjugolapparna i fickan

Jag köpte mig en Xbox One häromveckan, en av de senaste spelkonsolerna på marknaden. För någon som regelbundet läser denna blogg kan beslutet te sig märkligt. I flera år har jag alltmer betraktat mig som en person som lämnat tv-spelens värld, som skaffat andra intressen, som lever ett annat liv och i grunden är en annan person. Framför allt är det något jag betonat inför andra. Jag vet hur snäv bild många har av personer som spelar tv-spel, och jag ville inte hamna i det facket. Sedan har det naturligtvis också handlat om att jag faktiskt är en annan person idag, med konkurrerande intressen och annan sysselsättning. En stor del av tonårens spelmagi har gått förlorad på vägen, säkert ytterligare nedtryckt av min stora förnekelsekampanj.

Men i mitten av juli köpte jag alltså en Xbox. Allting jag skrivit, tänkt och pratat om mitt spelande; det är skrattretande att se tillbaka på. Jag betalde drygt två tusen, köpte med ett par spel och satt framför teven några kvällar. Första kvällen var fantastisk. Andra kvällen underbar. Tredje underhållande. Fjärde hyfsad. Femte kvällen stängde jag av konsolen tidigt.

Idag gick jag till en av få spelbutiker som finns kvar i Göteborgsområdet (nu är det ju internetbutiker och digitala nedladdningar som gäller). Jag sålde mina två Xbox-spel, som jag redan tröttnat på. Killen i kassan frågade om jag ville bli medlem. Jag sa nej. Han berättade att jag skulle få mer pengar för mina spel. Jag sa nej igen. Det är gratis att bli medlem. Du får hundra kronor mer för spelen om du går med, försökte han. Nej tack, sa jag.

Det blir en lätt pinsam situation för oss båda. Han kommer av sig och jag vill bara bli klar med mitt ärende och gå hem.

Eh, okej. Vill du ha pengarna i kontanter eller som inköp här i butiken? Du får mycket mer om du väljer att köpa något för pengarna, frågar han. Jag svarar att jag tar det kontant. Han tittade skeptiskt på mig, som om jag vore dum i huvudet (helt rätt). Jag ville förklara mig, för jag såg att han under säljattityden var en sympatisk typ. Men jag tog bara emot tjugolapparna och sa hej då.

Nu står det en splitterny Xbox i vardagsrummet och gör inte annat än att spela låtar via Spotify. Det finns säkert någon slags livslektion i allt detta, något kärnfullt och sant att lära sig om konsumtion, vilja, naivitet, nostalgi och ångest. Än så länge känner jag mig inte mottaglig för någon sådan insikt.