”I’m going to miss you.”

I tisdags ledde jag skolans engelska bokklubb för sista gången. Tio elever kom och diskuterade Bret Easton Ellis ”American Psycho”. Jag har träffat gruppen i snart två år, ungefär varannan månad. På första mötet var de tysta och försynta, såg mest ut som blyga högstadieelever. Men nu, när de gått över hälften av sin gymnasietid, har de växt, mognat och tar mer plats.

I början av tisdagens möte är de återigen nervösa och försiktiga, åtminstone på ytan. Ingen går fram och tar för sig av kaffet, teet och bullarna jag dukat upp. De bara sätter sig vid bordet och verkar vänta på något. När den sista medlemmen i bokklubben kommit tar de fram en fin tårta som de köpt på ett lokalt bageri. Jag blir rörd och springer för att hämta tallrikar och skedar.

Efter bokdiskussionen ska det fotas. Vi tar mängder med bilder. Jag bannar mig själv för att jag spänner mina käkar, som jag alltid gör när en kamera åker fram. En elev frågar ”Emil, may I hug you?” och jag svarar ”Of course!”. Jag får ett gäng nya följare på Instagram, efter en mikrosekunds tvekan. Jag tror jag lyckas få ur mig något i stil med ”I’m going to miss you.”. Sedan stängs dörren till biblioteket och det blir tomt, märkligt tomt.

Arbetet och fritiden

I senaste numret av Biblioteksbladet intervjuas Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet. Artikeln handlar mycket om dagens debatt om kunskap, om att förneka vetenskap och om de som vill leva i sina filterbubblor. Åsa säger mycket som är värt att lägga på minnet i intervjun, men det jag fastnar mest för är den lilla faktarutan på ett av uppslagen.  Under ”På fritiden” står det: ”Jag har nästan ingen [fritid]. […] Jag behöver ingen hobby, det finns ingenting jag hellre gör än att jobba.”. För mig är det första gången jag märker att någon formulerar det så öppet och rakt, utan att skämta bort det som någon workaholic-grej. Framför allt; utan att personen framstår som sjuk, sunkig, kufig eller egoistisk.

Det är så befriande och inspirerande att läsa om och lyssna på personer som gör det de älskar. Som har ett arbete som ligger så nära det som intresserar dem (eller är så givande att de inte behöver intressen).

Jag försöker ibland tänka på vad jag hade gjort om jag varit ekonomiskt oberoende resten av livet. Vad hade jag fyllt mina dagar med? Vad hade jag gjort för att känna mening i tillvaron? Sedan, när jag har ett svar, anpassar jag mitt arbetsliv och mitt övriga liv därefter. Just nu fokuserar jag mycket på stimulans och utmaning, men också kultur och bildning. Jag läser Engelska A, är med i ett par bokklubbar, försöker bli bättre på att gå på bio och ska snart börja spendera åtta timmar varje dag på ett universitetsbibliotek. Visst är jag priviligerad, men samtidigt; vi är alltid mer fria än vad vi tror. Det finns så mycket vi kan välja.

Nyttan med att vara oense

Jag diskuterar litteratur med en kollega. Vi har båda läst litteraturvetenskap, han betydligt mer och flitigare än mig. Ofta hamnar vi i olika låsta positioner i debatter om böcker, läsning och litteratur i allmänhet. Vi är båda envisa och ger oss inte förrän vi blivit totalt motbevisade.

Häromveckan gled diskussionen in på litterär kvalitet. Min kollega menar att alla litterära priser (Nobelpriset, Man Booker osv) som inte har tydliga kriterier för hur de bedömer den litterära kvaliteten är meningslösa – för utan kriterier kan vi inte avgöra kvaliteten på något. Jag å min sida anmärkte att litterära priser inte är en vetenskaplig praktik, där jurygrupper på vetenskaplig väg ska ta fram en objektiv vinnare. Inte heller är litteratur en resultatsport, där det enkelt går att dela ut poäng för det ena eller det andra. Litterära priser är inte heller en demokratisk fråga där alla ska rösta på sin favoritbok och på så vis skapa ett någorlunda säkert konsensus om vilken bok som är ”bäst” (Melodifestivalen och Svensktoppen är skräckexempel).

Jag drog historiska paralleller, sa att det är ju tur att vi inte hade fasta kriterier för objektivt bra litteratur i tider då den unkna kvinnosynen, rasismen och homofobin var omhuldad av den tidens vetenskap. (Vilket naturligtvis är ett bristande argument.)

Vi fäktas med orden ett tag, från varsin ringhörna. Fighten tar flera dagar. Jag googlar frenetiskt efter argument, avhandlingar, böcker. Reserverar en 800 sidor lång antologi på Göteborgs universitetsbibliotek. Orkar inte gå och hämta den, men visar upp en skärmdump av reservationsbekräftelsen i hopp om att kollegan ska ge upp av blotta åsynen. Det gör han naturligtvis inte.

Till slut sitter vi där i fikarummet en eftermiddag. Vi har lugnat ner oss, debatten har ebbat ut och vi munhuggs lite lättsamt. Jag erkänner att han har en del poänger, men köper inte hans syn på litterära priser. För det visar sig att det är där det landar; att min kollega tycker att litterära priser borde vila på litteraturvetenskaplig grund. Medan jag hävdar att litteratur aldrig kan handla om vilken bok som är bäst, att litterära priser inte är tävlingar i sportslig bemärkelse, att det alltid kommer finnas så mycket subjektiva faktorer i bedömningen av böcker (och därmed bero så mycket på vilka som läser och bedömer) att det ändå aldrig går att komma fram till något objektivt litterärt pris.

Men jag säger inte det där till min kollega, för vår kaffestund är trevligare än vanligt, det är en grå vardagseftermiddag, jag vill hem till min lägenhet och min böcker. Och jag orkar inte alltid fäktas.

Nästa dag reserverar jag en ny bok, hittar en avhandling jag missade sist och gräver vidare i begreppet litterär kvalitet. Passa dig, kära kollega.