Minnen av soffor, flimmer och persienner

Igår kom min syster Lina på besök. Vi åkte på utflykt till Göteborgs södra skärgård. I sakta mak båtluffade vi runt till Köpstadsö, Styrsö och Brännö. En utomordentligt fin start på min semestersommar. Idag besökte vi Göteborgs konstmuseum innan vi vandrade iväg mot centralstationen. Vi hade gott om marginal innan Linas tåg skulle avgå och gick därför in på Elgiganten en sväng. Både jag och Lina tycker att det är rätt trevligt att gå omkring och fönstershoppa på Elgiganten och andra liknande butiker.

Jag köper sällan något där. Med åren har jag blivit mer återhållsam med större teknikinköp, trots förbättrad ekonomi. Under drygt åtta års tid, mellan 17 och 25 års ålder, köpte jag tv-spel minst varannan månad. De gånger jag inte köpte något spel tittade jag noggrant igenom alla hyllor och reabackar. Jag lade priserna på minnet och kalkylerade när min plånbok skulle tillåta ett inköp. Detta kretsade i princip hela min ekonomi och fritid kring.

Sedan hände något. Mitt intresse för tv-spel dog rätt rejält och jag var utan spelkonsol ett par år. Jag insåg att litteratur var intressantare. Läsningen tog över min fritid allt mer. Tills jag vid 27 års ålder skulle köpa ny mobil, valde en Sony-modell och kunde köpa till en Playstation 4 för ett väldigt förmånligt pris. Jag hamnade i spelträsket igen, spelade då och då på kvällar och helger i nästan ett år. Inte i samma utsträckning och med samma passion som tidigare, men periodvis var jag åter fast i spelen. Ofta infann sig en olustig känsla när jag spelade. Jag såg mig själv ovanifrån, sittandes ensam i soffan, tryckandes på handkontrollen. Och jag tänkte att jag kanske inte hade valt detta, om andra alternativ hade känts enklare att välja. Allt slutade med att min bror Anton fick låna konsolen. Jag har inte krävt tillbaka den än.

Idag, under Elgigantens mördande lysrör, kände jag suget. Nintendos nya konsol stod där och glänste förföriskt. Microsofts likaså, om än lite mattare. Jag stirrade på förpackningarna. Men efter en stund såg jag inga förpackningar, eller deras innehåll. Jag såg bara mig själv. Den jag var i så många år. Jag såg mig sitta där i en soffa, med kutig rygg och fokuserad blick. På soffbordet en kaffekopp. Nedhissade persienner. Mitt ansikte lyses upp av tv-apparatens flimmer. Mina händer kramar en ergonomiskt utformad handkontroll. Jag sörplar på kaffet. Jag har skickat sms till en kompis, en klasskamrat eller en bekant och meddelat att nej, jag kan tyvärr inte komma på festen, är upptagen med annat.

Alla gånger jag tackade nej. Alla de gånger jag valde ensamheten i soffan och det virtuella äventyret. Alla gånger jag tänker att idag hade jag säkert valt annorlunda.

Varken jag eller Lina köper något. Vi lämnar butiken, kramar varandra farväl och skiljs åt. Jag möter en gammal vän, äter lunch med honom och pratar om livsval och mening. Jag nämner inte besöket på Elgiganten, men vi pratar om närliggande ämnen, om vad vi vill fylla livet med. Jag och min vän tar farväl. Jag är ensam och går till stadsbiblioteket. Lånar 13 böcker. Tygkassen brister nästan av tyngden men inombords känner jag mig till freds.

Möjligen är detta bara en annan slags ensamhet. Men det känns meningsfullt, just nu, i detta skede av livet.

”You want to continue?”

Jag har två bokklubbar på gymnasieskolan där jag arbetar. Den ena bokklubben är svenskspråkig, den andra engelskspråkig. Under de gångna läsåret har de båda bokklubbarna utvecklats åt diametralt olika håll.

I den svenska har det mesta gått trögt. Medlemmarna har droppat av en efter en. Till ett möte dök ingen upp och mot slutet var det bara jag och en elev kvar.

I den engelska, som mest består av elever från den internationella IB-programmet, har vi alltid haft minst sju deltagare på varje möte. De elever som varit med på alla träffar från läsårets början kommer från samma kompisgäng och jag ser dem ofta i skolans korridorer.

Att leda bokklubbar är bland de absolut bästa med mitt jobb. Problemet är att det tar mycket tid i anspråk, framför allt i relation till hur många elever som får ta del av det. Att läsa en bok grundligt, förbereda diskussionsfrågor och skicka ut påminnelse tar minst 10 timmar per bokklubbsträff. Jag läser nästan allting hemma på kvällar och helger, eftersom jag har svårt att få lästid på jobbet. Två bokklubbar med träffar varannan månad blir ganska många lästimmar på ett läsår.

För någonting som sammanlagt berör 15 av 1900 elever är det extremt oproportionerligt sett till arbetsinsatsen. För det sista mötet med den engelska bokklubben, för ett par veckor sedan, hade jag därför förberett mig på att ge besked; bokklubben måste läggas ner. Jag tänkte att detta var ett bra läge, precis innan sommarlovet.

”Next school year…”, får jag fram innan jag avbryts av en tjej i bokklubben som hojtar ”Yes!”. Hon får genast medhåll av de andra.

Jag överrumplas och hasplar ur mig ”You want to continue?”.

”Yes!”, säger de igen.

Bokklubbarna har ingen koppling till undervisningen. Det är ingenting som krävs av skolbiblioteket, varken från ledningen eller lärarna. Skollagen, bibliotekslagen och läroplanen nämner inget om bokklubbsverksamhet. Få gymnasiebibliotek anordnar bokklubbar, just för att de slukar så mycket tid och energi. Egentligen är det rätt ineffektivt och onödigt, ja, rentav irrationellt, att fortsätta med något som bara kommer ett fåtal entusiaster till glädje. Jag vet ju det.

”Alright then, we’ll continue!”, fastslår jag, ler och rodnar över deras reaktioner. Vi väljer två böcker att läsa över sommaren (Jane Eyre av Charlotte Brontë och The Trial av Kafka), på mitt initiativ.

Jag avfärdar alla tankar på tidsbrist och ser fram emot nästa läsår.

Alltid för lite

Vad bättre sätt finns det att inleda en blogg på än att skriva långt och omständigt om livsångest? Välkommen hit, jag hoppas att du inte blir avskräckt av följande inlägg. Nu börjar vi.

”Ingen står ut med att upptäcka att man lever för lite.”, skriver Lyra Ekström Lindbäck om det som tycks vara något av det mest skrämmande för en människa i dagens samhälle. Jag skriver en människa i dagens samhälle för det är bekvämare än att skriva mig.

Kanske är det så med människor, att vi alltid längtar efter mer. Som om vi lider brist på något vi inte kan sätta fingret på. Eller kanske snarare, att vi lever på fel sätt. I många år har jag försökt hitta råd och någon sorts förklaring till detta. Försökt diskutera detta med vänner och bekanta, men märkt att det sällan resulterar i mer än några uppmuntrande ord, i sämsta fall i total oförståelse. Jag har letat i skön- och facklitteratur. Lyssnat på erfarna, kunniga och belästa personer. Jag har plöjt bloggar och podcasts.

Sökandet har sällan gett särskilt mycket matnyttigt. Som när Klas Östergren pratade på Musikens Hus i Göteborg i maj. Han tror inte, liksom jag, på att det finns en gud, ingen uttänkt plan, ingen högre mening för oss. Östergren menar att denna meningslöshet är fantastisk, eftersom den ger oss all frihet att själva hitta vår mening i livet. Det han sa var välformulerat och klokt, men det hjälper knappast mig.

Detsamma gäller livsbejakande citat ur böcker, såsom detta ur Vilhelm Mobergs roman Din stund på jorden: ”Du ska alltid tänka: Jag är här på jorden denna enda gång! Jag kan aldrig komma hit igen! Och detsamma sa Sigfrid till sig själv: Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det! För nu är det din stund på jorden!”. Citat är fint och jag fällde en tår när jag läste romanen för första gången. Men det erbjuder inget riktmärke för mitt liv, säger ingenting om hur det ska levas.

Den senaste gången tankarna leddes in i dessa banor var häromveckan, när jag läste Lyra Ekström Lindbäcks essä om Karin Boyes roman För lite, publicerad på SvD.se. Det inledande citatet ovan kommer därifrån.

För lite handlar, väldigt kortfattat, om författaren Harald Måhrman som har gett upp drömmarna på ett kreativt liv. Istället skriver han billiga romaner för att få ihop pengar till hyra och mat. Han är missnöjd med sin situation, men gör ingenting för att förändra läget. I romanens början träffar han ungdomskärleken Thea, en skulptör som valde konsten och skaparlusten framför trygghet och plikt. Thea väcker liv i Haralds drömmar om ett annat liv, men hustrun Gertrud och de två sönerna förpliktigar. Harald slits mellan de båda idealen.

Tillbaka till Ekström Lindbäcks essä. Hon skriver träffande om För lite, visar på kopplingar till det samhälle vi lever i idag. Hon citerar Boye för att ge stöd åt Harald Måhrman och alla oss andra som när drömmar om ett arbetsliv utanför de allra mest trygga och givna ekonomiska ramarna:

”Som Karin Boye skriver i ett brev: ”Ur förstånd och beräkning och ansvar och plikt växer inte så mycket som ett enda litet grässtrå. Ur oförnuftet växer oberäkneliga världar.” Att viga sitt liv åt fiktion och reflektion är inte mer världsfrämmande än att binda sig vid förlamande plikter, snarare tvärtom.” […] ”Fortsättningen på citatet får ge en försmak av vad det är: ”Faktiskt är det ju inte alls varken en ordnad tillvaro eller ens lycka man vill ha, utan vad man vill ha är liv. Och vad är liv annat än förmåga att ge sig hän?””

Jag läser detta citat gång på gång. Orden är uppfordrande och trösterika. De manar till handling, de får mig att tro på allt som är möjligt i mitt eget liv. Det ibland till synes ödesbestämda i livet får backa för en positivare syn på livet där många vägar hela tiden öppnar sig runt varje krök.

Jag tänker på mina livsval. Tryggheten kontra spänningen, plikten kontra lusten. På gymnasiet bestämde jag mig för att bli journalist, för att jag älskar att skriva. Jag pluggade till journalist, fick min examen och jobbade på ett par tidningar. Arbetsmarknaden var plågsamt svår, de korta vikariaten hopade sig och jag valde till slut att plugga vidare till bibliotekarie, för att jag älskar att läsa och prata om litteratur.

Det är frestande att påstå att jag varit fri i mina framtidsplaner, opåverkad av yttre faktorer. Så är det naturligtvis inte. Jag har utgått ifrån lusten, men gjort avvägningar som fört mig mot viss trygghet. Nu har jag en tillsvidareanställning på en kommunal gymnasieskola, där jag arbetar som bibliotekarie. Jag arbetar omgiven om böcker och jag får betalt för att prata om litteratur. Det är värt mycket för mig. Men räcker det?

För att använda Boyes ord; jag har en ordnad tillvaro, jag känner lycka i mitt liv. Men när gav jag mig sist hän åt något?

Jag har ju naturligtvis drömmar, precis som Harald Måhrman. Säkert är jag ungefär lika sävlig som min fiktive själsfrände. I väntan på fler personer som Thea i min omgivning söker jag på Antagning.se, reserverar böcker på stadsbiblioteket och besöker städer i Google Maps gatuvy.

Plikten och lusten, tryggheten och äventyret, bekvämligheten och stimulansen.

Jag vill skriva vi är alla Harald Måhrman. Jag vet inte om det stämmer, men vill så gärna tro att jag inte är ensam. Jag vill tro att det går att prata om detta utan att stämplas som svårmodig, bitter, deprimerad eller bortskämd. Eller, vilket verkar vara allra vanligast, bemötas med ett stelt leende och kommentarer som det gäller att se livet från den ljusa sidan, nu är du ju faktiskt färdigutbildad och du har ju ett fast jobb nu.

Vid de tillfällena rör det sig om rena missförstånd.

Jag känner ju detta just för att jag tycker att livet är så fantastiskt, jag har aldrig betraktat mig själv som färdigutbildad och jag har aldrig påstått att jag ska säga upp mig från jobbet för att leva i ekonomisk osäkerhet.

Lever jag för lite?

Inte när jag skrev detta. Då gav jag mig hän.

/ E

Follow my blog with Bloglovin