Det viktiga för dig

Du går på bokmässan tre gånger. Varje gång bär du hem så många böcker ryggen klarar av. Tidigare år har ekonomin och begränsat hyllutrymme hållit dig tillbaka. Nu har hinderna försvunnit. Pengar har du, heltidsjobbet förser dig. Hyllorna har vuxit, fått tillökning. Men så var det ju detta med tiden. Du räknar och kommer fram till att de olästa böckerna i lägenheten räcker för fem års intensiv läsning. Om du slutar låna på bibliotek. Om du ser det som en plikt att ha lästa bokhyllor.

Plikten förresten, vartåt pekar den?

Arbetet, visst.

Men det är samhällets plikt, som du internaliserat.

Vilken plikt är din?

Vilken plikt har du inför det som är ditt?

Du tänker på litteraturen. Blandar bort det med annat, som du alltid gör när saker bränns. Försöker få det till att det mest handlar om lust. Du läser av lust, menar du.

Jojo, visst.

Kalla det vad du vill.

Lust. Plikt. Mening. Mål. Kall. Hur som helst är det ju viktigt.

På ditt arbete frågar en lärare om du hålla en presentation med rubriken ”Vad är grejen med skönlitteratur?”. Ännu en elev går med i en av dina bokklubbar på skolan. Du ber din kollega att köpa in fyra av de senaste årens mest intressanta amerikanska diktsamlingar. Plikt och lust. Ibland är det samma sak.

 

 

 

Vilhelm, denne gigant

Idag läste jag ut Jens Liljestrand biografi över Vilhelm Moberg, den nyss utkomna Mannen i skogen. Med sina över 700 sidor är det en bjässe till bok, med samma tegelstenstyngd som flera av Mobergs romaner.

Jag brukar ofta känna en viss leda när jag läser långa biografier. Till stor del beror det nog på själva genren. Fakta ska staplas i mer eller mindre kronologisk ordning, ett liv ska benas ut och förklaras. Stickspår kan godtas, men i regel är måste vi börja i barndomen och sluta med döden. Så även i denna biografi, här är det inte fråga om något större experimenterande med formen.

Ändå har jag aldrig förr läst en såpass lång biografi såhär snabbt, på ett par dagar. Andra halvan plöjde jag under ett drygt dygn. Den rusiga lästakten får mig att minnas tonårens Harry Potter-nätter. Har det aldrig hänt sedan dess? Jo, just det; när jag under gymnasiet läste Mobergs Utvandrarepos.

De böcker som fått mig att gråta kan lätt räknas på mina fingrar. Fyra av dem heter Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige. Jag minns en kväll hemma hos farmor och farfar, då jag plöjde Nybyggarna i en skakande jakt på svar om en särskild karaktärs öde.

Låt mig försöka förklara min relation till serien. Vilhelm Moberg och hans böcker har alltid funnits i mitt liv, tack vare min farfar Bengt. Farfar, idag 89 år och bosatt i Emmaboda, kommer från samma socken som Vilhelm Moberg. Han är väldigt fäst vid sin hembygd, var lokalredaktör för tidningen Barometern i över tre decennier och ser än idag Vilhelm Moberg som hembygdens, Smålands och den svenska landsbygdens store skildrare. Farfar skulle kanske inte erkänna det själv, men jag tror att Vilhelm är hans enda stora förebild i livet. Han beskriver ofta Vilhelm som ”denne gigant”.

Även om farfar föddes drygt trettio år efter Vilhelm är deras uppväxtförhållanden relativt lika, slås jag av när jag läser Liljestrands biografi. Familjen hade en gård, barnaskaran var stor, den materiella standarden enkel. När farfar kom ut i arbetslivet började han, precis som Vilhelm, med enkla och slitiga jobb. Att han sedan blev journalist, efter slitiga perioder som tidnings- och annonsförsäljare, kan mycket väl vara tack vare den tidigare lokalreportern Vilhelm.

Jag och farfar har förutom släktbanden ganska lite gemensamt. Många samtalsämnen är omöjliga, eftersom vi har vitt skilda intressen, bakgrunder, kunskaper och åsikter. Vi har ofta ganska svårt att förstå varandra. Men två ämnen fungerar alltid; Vilhelm Moberg och hans böcker.

Tillbaka till Mannen i skogen. Jag läser hundratals sidor om en bråkig, störig, surmulen och deprimerad författare. Han skriver några av de mest älskade romanerna under 1900-talet. Han är i långa perioder otrogen. Han har ett sätt att skriva om homosexuella och judar som idag inte kan beskrivas som annat än förkastligt. Hans syn på kvinnor är ofta skev. Han är egocentrisk och tycks ibland se sig själv som Guds gåva till mänskligheten. Romanerna han skriver är aldrig moderna. Hans språk aldrig nydanade. Han skriver om nya ämnen, men bara i redan stöpta former. Om det är något jag tar med mig från Mannen i skogen är det just detta; bilden av en man som skrev så otroligt mycket, som tog plats, hojtade och stångades för det han trodde på, stod för. Men som samtidigt var så mänsklig, så full av brister och skavanker.

För mig har Vilhelm aldrig varit en gigant, trots att jag älskar hans romaner. Det enda gigantiska med honom är hans produktion, alla de bejublade böcker han fick ur sig. Däremot är hans livsbana, väl skildrad av Liljestrand, fascinerande. Resan från barndomens första år i ett litet soldattorp, till livet som framgångsrik och hyllad författare med semesterhus vid Medelhavet, är nästan omöjlig att föreställa sig idag. Jag har så svårt att förstå livet på den svenska landsbygden i början av 1900-talet. Hur man såg på livet och framtiden, vilka möjligheter som fanns. Farmor och farfar har genom åren berättat en del. De svarar tålmodigt på mina frågor, men jag tycker det är svårt att hitta naturliga ingångar till den sortens samtal.

Det är förmodligen därför jag så snabbt plöjer mig igenom Liljestrands biografi; jag letar efter pusselbitar till min farfars liv, allt som hjälper mig förstå honom. Mest av allt söker jag efter ett sätt att nå fram till farfar. Här finns inga genvägar, men i alla fall en utstakad riktning. Framför allt finns här rejält med stoff till ett samtalsämne vi båda brinner för.

Jag måste ringa farfar. Jag vet att han beställt boken. Vi har mer att prata om än på länge.

Tack för det, Jens.

 

 

 

 

 

Det fantastiska landet

Innan jag fick mitt nuvarande jobb som gymnasiebibliotekarie hankade jag mig fram som timvikarie på olika bibliotek. En dag skulle jag ta ett pass på bokbussen i en kommun jag arbetat i under några månader. Jag åker till garaget och väntar på bokbusschauffören. Han kommer in, tar mig i hand och säger att vi åker om en stund. Jag slår mig ner på en stol, fingrar på mobil, småpratar med min kollega. Ett köksbord, pentry, två skrivbord med kontorsstolar och ett par hyllor med biblioteksböcker fyller upp utrymmet till bristningsgränsen. Och så den där skylten. På köksbordet ett A 4-papper instoppad i ett genomskinligt plastställ. Det visar en svensk flagga med meningen ”Sverige är fantastiskt!” undertill. Bokstäverna är omväxlande i gult och blått. Jag noterar detta, men kommenterar det inte för min kollega.

Vi åker ut med bussen. Växlar några ord om jobbet. Hur länge han jobbat här, om han trivs. Han frågar mig om min utbildning, när jag är klar, om jag jobbar någon annanstans. Det är vi två i en liten buss de kommande åtta timmarna, men det känns ganska bra. Småpratet är trevande, men det ordnar sig nog, tänker jag.

Första stoppet är nära. Vi är tidiga och kan därför pausa en stund. Min kollega slår av motorn, spänner loss säkerhetsbältet och berättar att han egentligen bor i Skåne. Där nere är han fritidspolitiker för Sverigedemokraterna, tillägger han utan att jag frågat något om hans liv i Skåne och vad han gör utanför jobbet. Jag svarar okej och hinner inte ställa någon fråga innan han förklarar att det ju handlar om dessa jävla muslimer och islamister och jihadister. Jag trodde inte det gick att hamna i detta sociala dödläge på så kort tid. Allt jag får ur mig är ett mhm.

Han berättar om sin syn på muslimer. Hur de inte förstår demokrati. Hur de förstår vetenskap. Hur de inte kan tänka.

Han ber mig räkna upp muslimska Nobelpristagare.

Jag ber honom räkna upp ryska, polska, irländska och norska Nobelpristagare.

Han ber mig nämna ett demokratisk muslimskt land.

Jag säger Indonesien.

Han säger det räknas inte.

Jag säger att det är världens fjärde mest folkrika land.

Han berättar vad han tycker om slöjor. Han säger att om en kvinna med slöja kom in här på bokbussen skulle han slänga ut henne.

Jag säger det går ju inte.

Han säger det går fan så bra.

Jag säger lustigt att du arbetar på ett folkbibliotek.

Han säger att han blivit anmäld hur många gånger som helst. Jag får gärna anmäla honom, förklarar han. Han tar det inte personligt längre. Det leder bara till tråkiga samtal med chefen, inget värre än så. Han ska ändå gå i pension snart. Flytta hem till Skåne på heltid.

Vi får 20 procent i valet, var en annan av alla de repliker han fällde under våra timmar tillsammans. Det, om något, hade han väl hyfsat rätt i.

Jag tänker på honom ibland, särskilt nu inför valet. Han hade en salt humor, en känsla för dråpligheter och nära till skratt. Han hade en fin hand med barnen som kom för att låna böcker. Vi var överens om att Sverige är fantastiskt, men inte hur och varför.

Mot slutet av färden, när vi bara har ett par stopp kvar, tröttnar jag på politiken. Förmodligen känner han likadant. Istället frågar jag honom vad han skulle göra under sin pension, som bara var ett par månader bort. Han berättar att han hela sitt liv varit dålig på att laga mat. Engelskan är inte heller något vidare. Han hoppas att han nu skulle få tid och ro att öva upp sig i matlagning och engelska. Jag säger att jag tycker det är två utmärkta idéer. Då tittar vi varandra i ögonen i någon sekund, för första gången sedan vi tog i hand borta i garaget. Han nickar lätt, andas ut, till synes tacksam över att inte behöva försvara eller kritisera något. Vi säger inte mycket mer än så.

När han släpper av mig vid min spårvagn skämtar han om den där anmälan jag kanske gör. Säger att det är helt okej om jag går till chefen. Jag säger inte att jag redan glömt det alternativet.