Farfar

I torsdags somnade min farfar in, 90 år gammal. Han gick på dialys och ett par dagar innan bestämde läkarna att det får räcka med behandling, det fanns ingenting mer att göra för honom. Vi gavs en tidsram; farfar skulle förmodligen leva i en till två veckor. Beskedet om att dialysen skulle upphöra var ett hårt slag för oss alla. Jag försökte trösta mig med att jag nu fick en möjlighet till ett sista samtal. Timmarna efter gick jag runt i lägenheten och samlade tankarna kring ett par samtalsämnen. Jag tänkte berätta om vilken fantastisk farfar han varit för mig, om ett par barndomsminnen där han figurerar, om Vilhelm Moberg – hans favoritförfattare och stora idol.

Jag tänkte att jag väntar med att ringa samma dag. Farfar behöver ju själv smälta beskedet. Jag tänkte att jag inte kan ringa på onsdagen, för då visste jag att han ändå får besök av min faster och farmor. I torsdags förmiddag ringde jag hem till farmor, för att höra hur hon mådde efter beskedet och om hon hade numret till farfars sjukhustelefon. Hon svarade inte, för ovanlighetens skull. Hon kanske går en promenad, tänkte jag. Hon kanske är och handlar. Kanske träffar en vännina.

Men denna förmiddag var hon hos farfar på sjukhuset, för att se honom en sista gång. Han var redan borta, framme hos sin gud, som han var ensam i hela släkten om att tro på.

Jag sörjer att jag inte hann med det där sista samtalet. Ändå blev mycket sagt de sista åren. Vi pratades senast vid för ett par veckor sedan, när farfar just fyllt år. Jag tänker på alla samtal vi haft, över telefon och vid köksbordet i radhuset hemma i Emmaboda. Jag tänker på alla julfiranden, alla födelsedagar, alla bilturer och promenader. Farfar är borta, men han lämnar kvar ett stort ljust sken.

02894v.jpg

”Aerial view of U.S. Capitol and crowd on the grounds of the east front of the U.S. Capitol, during the inauguration of Franklin Delano Roosevelt, March 4, 1933.”

Födelsedagarna

När min födelsedag nalkas brukar jag tänka tillbaka på forna bemärkelsedagar i mitt liv.

Jag firade min 20-årsdag på en måndag i Kalmar, där jag studerade till journalist. Då bodde jag i ett litet rum med kokvrå och egen toalett. Familjen jag hyrde av bodde på våningen ovanför. Tonårssonen brukade bråka med sina föräldrar, skrika och svära till sent på nätterna. På dagarna var jag i skolan, på kvällar och helger satt jag ofta ensam på mina 20 kvadrat och spelade tv-spel. Jag hade all tid i världen, eftersom studierna inte var särskilt krävande. Det blev tre ensamma år.

På min 20-årsdag gick jag till systemet och köpte en kasse öl, för jag tänkte att det måste man ju göra en sådan dag. På vägen tillbaka till mitt boende stötte jag på en klasskamrat som jag fikat med ett par gånger. Jag frågade om han ville titta förbi lite senare, ta en öl och snacka lite. Han tittade medlidsamt på mig och sa att han tyvärr hade annat för sig. Men en annan gång, lovade han. Jag gick hem med den klirrande kassen, tryckte in ölen i den minimala kylen och startade mitt Xbox. Senare på kvällen drack jag en öl i den blåa skärmljuset, sittandes i min obekväma liggsoffa. Jag bodde på första plan, ut mot gatan och hade denna kväll hissat ner persiennerna, trots den fina majkvällen. Ingen skulle få se mig sitta där på 20-årsdag, minns jag att jag resonerade. Det är fortfarande en av få flaskor öl jag druckit i min ensamhet.

Jag firade min 25-årsdag i Göteborg, boendes i andrahand på en vind i Kålltorp. Jag hade en fest där jag bjöd mina nyvunna vänner i Göteborg och en del gamla från andra håll. Livet kändes fint, jag hade en riktning och ett tydligt mål. Jag hade nyligen lämnat mitt livs första riktiga kärleksförhållande, med många lärdomar och insikter i bagaget. Mina journalistdrömmar var begravna, nu var det bibliotekarie jag skulle bli. Samma höst skulle jag börja på masterutbildningen i biblioteks- och informationsvetenskap i Borås – förutsatt att jag kom in. Jag var trött på att hanka fram på korta journalistvikariat och inhopp som lärarvikarie i Göteborgs grundskolor. Jag såg min framtid bland hyllor med litteratur, att arbeta med att söka fram information och hjälpa användare med deras behov. Vilken typ av bibliotekariejobb som lockade mig mest varierade ständigt och egentligen spelade det ingen roll. Eller snarare, jag ville testa det mesta inom yrket.

Imorgon fyller jag 30. Jag lär inte behöva dricka öl i ensamhet och jag är helgledig från ett fantastiskt jobb som universitetsbibliotekarie. Jag är tillsammans med världens bästa person. Ibland är jag ensam, men det är i så fall mest självvalt. Jag spelar fortfarande tv-spel, men inte lika mycket. Jag har andra intressen, lever i en annan tillvaro.

Att skriva att mitt liv är bättre nu blir klumpigt, för mina tidigare år var en förutsättning för min vardag i maj 2019. Att påstå att livet är en resa är så hemskt klyschigt, att kalla det process för kliniskt. Variationer av tillvaro? Livsfluktuation? Fascinerande är det i vilket fall, dag för dag.

Hurra för det! För dagar som går, för minnen som stannar, för livet som skenar vidare, för äventyret vi bjuds på.

Vänner i vardagen

Det är torsdagskväll och för ovanlighetens skull kommer jag inte hem förrän runt 21. Jag har varit på Andra Långgatan och träffat en vän över en pizza och två öl. Vi har setts på detta vis i flera år. Ölransonen har minskat i takt med att vi fått jobb och sambos. 2015 kunde vi dricka fem öl var, nu håller vi oss inom mer beskedliga ramar. Mig spelar det ingen roll, jag dricker öl såpass sällan att jag numera känner av alkoholen efter en stor stark – och ofta känner mig färdig efter två.

Vi pratar om våra liv, vad som hänt sedan i höstas, då vi sist sågs. Livet rullar på för oss båda; karriären, bostäder och relationer. Vi är i den åldern då vi som dem flesta andra rotar oss, får allt stabilare liv och strävar framåt på alla fronter.

Jag går hem, salongsberusad och glad. Numera är jag så ordentlig att jag handlar på hemvägen. I kassakön på Hemköp inser jag hur viktigt detta är för mig; att bara ta en kaffe eller öl med en vän eller bekant, tjata lite om livet och sedan gå hem. Jag tror att de flesta behöver en ventil för det allt mer krävande vuxenlivet, en stund i veckan då trycket minskar en stund. Ändå är det ganska sällan jag faktiskt tar tag i det, tar initiativ till en träff. Jag är så sävligt och trög att jag sällan kommer mig för att utnyttja vardagskvällarna till detta. Efter jobbet går jag ofta bara hem, käkar middag med Sara, kanske tar en promenad, pysslar med något på kvällen och somnar vid halv elva.

Ibland när jag tänker på min vardag känner jag mig som en trött 65-åring. Men jag har ju inte ens fyllt 30, vill jag skrika tillbaka. Just ikväll skriker jag.