Hetsen på Hemnet

Om någon för tio år sedan hade berättat för mig att jag 2019 kommer att lägga ner otaliga timmar i månaden på Hemnet – då hade jag förmodligen bara fnyst skeptiskt. Men detta är nu min verklighet. Fram tills ganska nyligen såg jag ingen mening med att leta efter lägenheter att köpa. Jag tänkte att möjligen sker det när jag passerat 40-strecket och vill ha rymd, bekvämlighet och närhet till allt. Och så var det ju ekonomin som alltid gjorde blotta tanken poänglös. Nu, med en fast tjänst och världens bästa sambo, har intresset ökat markant.

Jag sitter alltså framför Hemnet varje dag. Kollar av senaste dygnets nyheter. Mina preferenser är treor eller större, bostadsrätter med bra läge, trevliga kök och plats för generösa vägghyllor. Lägenheter det kryllar av på Hemnet, och som de flesta andra par i 30-årsåldern drömmer om. Straffet för att inte vara särskilt originell i sina bostadsönskemål är chockerande, ibland rent hutlösa priser. I synnerhet i Stockholm och Göteborg är bostadsmarknaden galen. Vissa dagar söker jag aktivt igenom kranskommunerans utbud, bara för att inse att pendlarlivet inte är för mig. (Och Göteborgs kranskommuner Mölndal, Partille och Härryda är så förfärliga tråkiga ställen att bo på.)

Hyra lägenhet då? Jovars, min kötid är nu drygt sju år här i Göteborg. Jag har chans på treor i de avlägsna förorterna. För de områden jag vill bo i är kötiden minst tre år till.

Men i Åmål finns visst centrala treor för under en halv miljon, ser jag på Hemnet. Om jag bara haft andra drömmar.

Sätta punkt

För ett par veckor sedan slutade jag twittra. Jag vet, få saker är lika samtidstypiska som att utbrista att man visst slutat med något av alla sociala medier. I mitt fall har dessutom slutat med Twitter flera gånger förut, så det kan ju lika gärna ses som en paus även denna gång. För jag lär väl börja igen, som så många gånger förr.

Jag gjorde dessutom det mest 10-taliga som är möjligt i denna situation; jag annonserade min avfärd. Twittrade om att jag slutar twittra. Och loggade in ytterligare ett par gånger, bara för att se vilka som kommenterat på min sista tweet. Sedan då? Tja, mitt konto finns ju kvar, ingenting är ändrat eller borttaget. Jag har bara slutat skriva, men samtidigt lämnat fältet fritt för att närsomhelst börja igen. Det känns som att det är såhär folk gör i vår tid, när allting är så sömlöst, bekvämt, uppdaterat och smidigt. Vi kanske ändrar beteende ibland, men vi vill alltid lämna alla dörrar öppna, ifall vi ändrar oss. Alla digitala tjänster är utformade på samma sätt, och nu är det svårt att utröna om de var vi eller tjänsterna som var först, som visade vägen.

Mitt nya Twitter-fria liv har än så länge inte gett mig särskilt mycket, mer än att det är skönt att slippa känna någon press att skriva där (varför man överhuvudtaget skulle känna press över det är också en fråga). Jag går in då och då, kollar igenom flödet och loggar ut. Ingen skriver till mig längre, också det ganska skönt, andra kanaler fyller den funktionen.

I gårdagens Svenska Dagbladet läste jag Margit Richerts krönika om hur hon såg tillbaka på ett år utan Facebook och Twitter. När hon för ett år sedan slutade med sociala medier fick hon många retsamma kommentarer om att hon säkert skulle komma tillbaka en dag, att hon skulle ångra sig. Tolv månader senare har detta inte hänt. Margit beskriver det som att hennes liv blivit långsammare, lugnare, ibland tråkigare, mer reflekterande. Hon har tid och koncentration till annat. Jag läste hennes krönika, imponerades av hennes beslutsamhet och disciplin. Jag hämtade till och med en sax, klippte ut artikeln och visade en kollega. Och där tog det stopp. Jag är lockad av Margits initiativ. Men jag klarar inte att följa hennes exempel även med Facebook och Instagram. Inte än, ska jag kanske tillägga. Än så länge ger det mig något, dessa märkliga medier. Fråga mig bara inte vad.

Det sista sportlovet

Sportlovsveckan omkullkastar arbetsdagarnas rutin. Någon enstaka lärare sitter i något hörn och rättar, i övrigt är skolbyggnaden tom. Vi i bibliotekspersonalen, vi utan ferietjänst, är en vilsen och rastlös skara dessa dagar. Lagom till lovet bestämde vi oss för att göra studiebesök på andra bibliotek, för att få inspiration och bryta av den tysta monotonin i de ekande skolkorridorerna. Idag var vi på Torslandas bibliotek; ljusa och moderna lokaler, uttänkt planlösning och stilfull inredning. Vi väger för och emot på hemvägen, försöker utröna om vi kan ta med oss något till vårt gymnasiebibliotek.

Jag skriver fortfarande vårt bibliotek, men det känns knappt som mitt längre. Jag befinner mig i limbot jag skapat genom att säga upp mig själv. Varje arbetsdag är jag på plats, påverkar verksamheten, fattar viktiga beslut, utvecklar. För varje dag tickar tiden iväg, jag kommer närmare min nya tjänst och längre ifrån Hvitfeldtska gymnasiets bibliotek. Mina ord har inte samma tyngd och jag försöker ta mindre plats på möten. Jag är fortfarande med och driver igenom saker som kommer att genomföras efter att jag lämnat. Jag påpekar det ofta under arbetsdagarna, som hastiga små invändningar. Ja, men då är jag ju inte här. Men jag får likväl vara med på varje möten, vid varje beslut, och jag antar att det är rätt och riktigt. Och ändå; allting jag gör på jobbet känns som omgivet av parenteser.

Tre månaders uppsägningstid är för långt. Nu är åtminstone halva uppsägningstiden gången. Till helgen har jag arbetat mitt sista sportlov. Om ett par veckor är det vår. Vinterns darriga osäkerhet lämnar plats åt vårens kulörta kontraster.