”Det mesta blir väl inte som man tänkt sig, och ingen annan kan man skylla på”

De båda litteraturkurserna jag skulle ha pluggat i höst var för tidskrävande. Jag hoppade av efter några veckor. Heltidsjobbet tar sitt. Insikten är så grå, jag har inte helt vågat landa i den än.

Istället fortsätter jag läsa böcker i ett lätt hysteriskt tempo. Jag kallar det lustläsning för någon mer exakt beteckning finns väl inte. En vän sa att lästempot visar att antingen är jag lycklig eller manisk. Jag vet inte jag.

Jag vill tro att jag är inne i ett rus. Det är en klyscha, men det känns då och då som att jag står på gränsen till ett fantastiskt landskap. Men jag får ju inte fortsätta, kan inte löpa hela linan ut. Att lustläsa för egen maskin känns så futtigt i längden. Jag vet ju vad litteraturvetenskapen kan ge mig. Men jag kan inte ge litteraturkurserna det som krävs.

Men jag har räknat på detta. Åh, herregud vad löjligt det är, men jag räknat på vad ett års studier skulle kosta. Som om det var en fråga om ekonomi. När allt kommer omkring; vad ska jag annars göra med pengarna jag tjänar? Om detta nu är det enda som fascinerar, eller åtminstone det som är allra mest indragande?

Den tvärsäkerheten kan jag leva på i ett par dagar. Tillvaron blir lätt och ljus, vägen ligger utstakad. Sedan stängs dörren fort och travarna på nattduksbordet är min enda tröst.

Det viktiga för dig

Du går på bokmässan tre gånger. Varje gång bär du hem så många böcker ryggen klarar av. Tidigare år har ekonomin och begränsat hyllutrymme hållit dig tillbaka. Nu har hinderna försvunnit. Pengar har du, heltidsjobbet förser dig. Hyllorna har vuxit, fått tillökning. Men så var det ju detta med tiden. Du räknar och kommer fram till att de olästa böckerna i lägenheten räcker för fem års intensiv läsning. Om du slutar låna på bibliotek. Om du ser det som en plikt att ha lästa bokhyllor.

Plikten förresten, vartåt pekar den?

Arbetet, visst.

Men det är samhällets plikt, som du internaliserat.

Vilken plikt är din?

Vilken plikt har du inför det som är ditt?

Du tänker på litteraturen. Blandar bort det med annat, som du alltid gör när saker bränns. Försöker få det till att det mest handlar om lust. Du läser av lust, menar du.

Jojo, visst.

Kalla det vad du vill.

Lust. Plikt. Mening. Mål. Kall. Hur som helst är det ju viktigt.

På ditt arbete frågar en lärare om du hålla en presentation med rubriken ”Vad är grejen med skönlitteratur?”. Ännu en elev går med i en av dina bokklubbar på skolan. Du ber din kollega att köpa in fyra av de senaste årens mest intressanta amerikanska diktsamlingar. Plikt och lust. Ibland är det samma sak.

 

 

 

Vilhelm, denne gigant

Idag läste jag ut Jens Liljestrand biografi över Vilhelm Moberg, den nyss utkomna Mannen i skogen. Med sina över 700 sidor är det en bjässe till bok, med samma tegelstenstyngd som flera av Mobergs romaner.

Jag brukar ofta känna en viss leda när jag läser långa biografier. Till stor del beror det nog på själva genren. Fakta ska staplas i mer eller mindre kronologisk ordning, ett liv ska benas ut och förklaras. Stickspår kan godtas, men i regel är måste vi börja i barndomen och sluta med döden. Så även i denna biografi, här är det inte fråga om något större experimenterande med formen.

Ändå har jag aldrig förr läst en såpass lång biografi såhär snabbt, på ett par dagar. Andra halvan plöjde jag under ett drygt dygn. Den rusiga lästakten får mig att minnas tonårens Harry Potter-nätter. Har det aldrig hänt sedan dess? Jo, just det; när jag under gymnasiet läste Mobergs Utvandrarepos.

De böcker som fått mig att gråta kan lätt räknas på mina fingrar. Fyra av dem heter Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige. Jag minns en kväll hemma hos farmor och farfar, då jag plöjde Nybyggarna i en skakande jakt på svar om en särskild karaktärs öde.

Låt mig försöka förklara min relation till serien. Vilhelm Moberg och hans böcker har alltid funnits i mitt liv, tack vare min farfar Bengt. Farfar, idag 89 år och bosatt i Emmaboda, kommer från samma socken som Vilhelm Moberg. Han är väldigt fäst vid sin hembygd, var lokalredaktör för tidningen Barometern i över tre decennier och ser än idag Vilhelm Moberg som hembygdens, Smålands och den svenska landsbygdens store skildrare. Farfar skulle kanske inte erkänna det själv, men jag tror att Vilhelm är hans enda stora förebild i livet. Han beskriver ofta Vilhelm som ”denne gigant”.

Även om farfar föddes drygt trettio år efter Vilhelm är deras uppväxtförhållanden relativt lika, slås jag av när jag läser Liljestrands biografi. Familjen hade en gård, barnaskaran var stor, den materiella standarden enkel. När farfar kom ut i arbetslivet började han, precis som Vilhelm, med enkla och slitiga jobb. Att han sedan blev journalist, efter slitiga perioder som tidnings- och annonsförsäljare, kan mycket väl vara tack vare den tidigare lokalreportern Vilhelm.

Jag och farfar har förutom släktbanden ganska lite gemensamt. Många samtalsämnen är omöjliga, eftersom vi har vitt skilda intressen, bakgrunder, kunskaper och åsikter. Vi har ofta ganska svårt att förstå varandra. Men två ämnen fungerar alltid; Vilhelm Moberg och hans böcker.

Tillbaka till Mannen i skogen. Jag läser hundratals sidor om en bråkig, störig, surmulen och deprimerad författare. Han skriver några av de mest älskade romanerna under 1900-talet. Han är i långa perioder otrogen. Han har ett sätt att skriva om homosexuella och judar som idag inte kan beskrivas som annat än förkastligt. Hans syn på kvinnor är ofta skev. Han är egocentrisk och tycks ibland se sig själv som Guds gåva till mänskligheten. Romanerna han skriver är aldrig moderna. Hans språk aldrig nydanade. Han skriver om nya ämnen, men bara i redan stöpta former. Om det är något jag tar med mig från Mannen i skogen är det just detta; bilden av en man som skrev så otroligt mycket, som tog plats, hojtade och stångades för det han trodde på, stod för. Men som samtidigt var så mänsklig, så full av brister och skavanker.

För mig har Vilhelm aldrig varit en gigant, trots att jag älskar hans romaner. Det enda gigantiska med honom är hans produktion, alla de bejublade böcker han fick ur sig. Däremot är hans livsbana, väl skildrad av Liljestrand, fascinerande. Resan från barndomens första år i ett litet soldattorp, till livet som framgångsrik och hyllad författare med semesterhus vid Medelhavet, är nästan omöjlig att föreställa sig idag. Jag har så svårt att förstå livet på den svenska landsbygden i början av 1900-talet. Hur man såg på livet och framtiden, vilka möjligheter som fanns. Farmor och farfar har genom åren berättat en del. De svarar tålmodigt på mina frågor, men jag tycker det är svårt att hitta naturliga ingångar till den sortens samtal.

Det är förmodligen därför jag så snabbt plöjer mig igenom Liljestrands biografi; jag letar efter pusselbitar till min farfars liv, allt som hjälper mig förstå honom. Mest av allt söker jag efter ett sätt att nå fram till farfar. Här finns inga genvägar, men i alla fall en utstakad riktning. Framför allt finns här rejält med stoff till ett samtalsämne vi båda brinner för.

Jag måste ringa farfar. Jag vet att han beställt boken. Vi har mer att prata om än på länge.

Tack för det, Jens.